Några ord om ångest och lycka

Skriver som bäst teorikapitel två till gradun. Ca. 8 sidor skrivna, all redigering är kvar, hälften av böckerna jag behöver är utlånade och skrivandet går pissigt långsamt framåt. Det känns som om man klafsar i midjehög sörja och inte kommer någonvart. Vill bara lägga mig ner och sova. Sova i oändlighet och trolla bort prestationsångesten.
Sedan har vi ju frågan om varför jag gör detta. Skriver under detta och detta med fet stil. Jag har slitit arslet av mig i sju år nu för att nå fram...vart? Ledighet är det jag vill ha, stabilitet, lediga kvällar och en helt ledig semester, men är det en tillräcklig belöning för att jag nästan dragit mig själv i botten? Är slutmålet att vara ledig? Nej, det kan det ju inte vara. Borde jag inte istället börja arbeta nu för att åren av slavgöra inte ska vara för intet? Visa framfötterna, ha cardigan och springa på vikariatintervjuer? Ångest, ångest, ångest.

Redan då jag skriver detta tar den rationella delen av min hjärna över. Känner att jag borde radera de två ovanstående styckena för att visa att jag är stark, jag velar aldrig. Jag vet vem jag är, vad jag känner och vad jag vill. Och jag vill inte undervisa. Men jag tänker låta mina två ångeststycken vara kvar, eftersom känslan av panik smyger sig på ibland. Sipprar igenom rationaliteten och instinkterna. Dyker bara upp. Utan inbjudan. Och jag är inte en kvinna som inte kan säga att jag har det tufft, jag har ingenting att dölja.

Ångest är väl en del av livet, speciellt vid frustrerande tider, som de jag nu lever i. Men finns inte ångest och kakkadagar, finns inte heller ljusglimtarna.
Vi går mot ljusare tider, är på rätt sida av vintern och jag har det egentligen ganska bra ställt. Fina vänner, en växande familj, ett jobb jag trivs med och en alldeles underbar sambo. Lyckan finns ju där, bara man inte är för korkad för att uppskatta de små och stora sakerna i livet.

På tal om ljusare tider. Sol!

 Puss!
/A