Då jag skulle cykla till jobbet (Rådhusgatan-->Stenhaga, ca 5-6 km) kom jag exakt ett kvarter innan jag märkte att det var
fullkomlig punka på bakdäcket. Hann inte kasta den och gå till jobbet och hade ingen bil till hands. Nå, det var bara att cykla vidare då. En gång förut har jag svurit lika mycket som idag, och det var på vår långfärdsskidtur från helvetet i våras.
Alltså. Att vara sur. Och ni skulle ha sett alla gubbars miner "vet hon inte att man inte kan cykla på en cykel med punka?!". Underbart, verkligen.
Tur i oturen att en kompis bjöd på lakrits, det kändes genast mycket bättre då.
Puss me!
/Anneli