Efter en liten dust med mammas cykel i hög fart igår känner jag mig officiellt som roadkill idag. Vi hade alltså tyky-päivä från jobbet igår, och jag är finitoloppuslut. Kul hade vi, men en gammal tant som jag orkar inte hur mycket som helst. Och fallet, det lär ha sett rätt illa ut. Jag trampade, jag flög, jag överlevde. Det är kanske gåvan som gud gav mig, att jämt dratta på röven - men att aldrig skada mig? Tack hemskt mycket, det är något som säkert tar mig högt på karriärstegen.
Vi räknar ner nu, två och en halv vecka tills jag flyttar tillbaka till Vasa. Lägenhetsinredning och skolstart står inristat i schemat. En ny kalender är inhandlad, mossgrön, as-snygg. Jag kommer att hata Mossgrönan sen i vår.
Nästa vecka tänker jag träna som en krejsi person. Ett kilo har jag gått upp, vilket betyder att jag måste ner tre. Jag är nu alltså inte en person som tar vikten på allt för stort allvar, men efter diverse båtutflykter, fester och tårtbitar känner jag att sockret snart kommer ut ur öronen. Jag vill ha hemlagad mat och mjölksyra i varje millimeter av min kropp!
Är också väldigt stolt över min mor, som har inlett studier i mental träning. Jag tycker att hon är tuff som drar på sig skolbyxan igen, det är trots allt nästan 40 år sedan sist.
Det var nu det. Inte så mycket på g här. Vi hörs!
Puss me!
/Anneli
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar